Idag är den dagen då det händer. Den dagen jag tar mitt liv på 15 kilo och flyttar till England. Mitt inre är en enda orkan för tillfället.

Har nu sagt hejdå till nästan alla som jag borde säga hejdå till. De allra närmaste är kvar, och några söta knytt har jag tragiskt nog inte haft tid med. Men oj, vad mycket man har varit tvungen att stå i.

Att sålla, välja och packa min resväska på 15 kilo var förvånandsvärt lätt. Troligen för lätt, så när jag väl står där i England den fjärde dagen inser jag att alla kläder jag hade med mig är förbrukade och jag får panik.

Det som var svårt var det här med handbagaget. Ingen väska var stor eller bra nog. Sedan när jag väl hittat en väska som uppfyllde nästan alla mina krav så gick inte dataväskan i den väskan, så då var jag tvungen att leta reda på en ny dataväska.

Jisses.

Om tolv timmar är jag i England, men jag vet inte om jag kommer kunna uppdatera. Malin, Tim och Thomas är nämligen mitt i en flytt och flyttar till ett nytt ställe på lördag. Därför tror jag att det är kalabalik hemma hos dom just nu, och då vill inte jag komma dragandes med min dator.

Nu ska jag krypa ner och väcka min pojkvän för sista gången...

Om 48 timmar är jag i England vid den här tiden. En oerhört skräckinjagande och spännande tanke.

Nu har jag gjort en liten förvandling på bloggen. Från att vara helt opersonlig och fördundrans (eftersom jag ska vara au pair och duktig, så svär man inte. därför säger jag fördundrans istället för jävligt. comprendre?) tråkig och ful har den gått till något mer personlig åtminstone.

Av någon anledning är jag inte 100% nöjd med den ännu. Varför är oklart. Troligen kommer herr Ingman att lägga några spydiga kommentarer om den nya designen, och kanske är det dessa kommentarer som i slutändan får mig att inse defekterna.

Jag måste i alla fall få förklara den nya designen. Det är ytterst ovanligt att jag kastar bebisar. Eller tappar dom. För det ska föreställa att jag tappar bebisen på headern. Ni kan också ta det lugnt och andas, för det är ingen riktig bebis. Jag åkte inte till England i förskott och lånade Thomas och slängde runt lite på honom för att få en shysst header. Nej, jag och syster rotade runt på vinden där vi hittade hennes gamla Babyborn som fick föreställa tappad bebis.

Huvudorsaken till att jag åker som au pair är inte heller att jag ska tappa Thomas. Det är bara en kul grej på headern. Jag är inte barnmisshandlare eller psykopat. (jag lovar.)

Undrar ni dessutom var man införskaffar sig den oerhört snygga hatten jag har på mig på profilbilden så är det bara att gå och köpa ett paket Libero.

Slutligen kanske bloggen är skitful i eran webbläsare. Men det struntar jag i. Det beror då på att ni inte har de typsnitten installerade på er dator som jag har, där man ser det fulländade snygga resultatet. (Vill ni se mitt resultat är det bara ni laddar hem typsnitten Kristen ITC & Futura LT.)

Den här bloggen blir en ny blogg. En fräsch blogg. En blogg som inte kommer vara som min tidigare blogg. För här kommer jag att vara nischad. Nischad till au pair livet.

Vecka 32 kommer jag, lilla fröken Catrine Andersson att bege mig till landet långt, långt där borta. Landet där Shakespeare skrev sina mästerverk, landet där de äter Fish 'n Chips, landet där min blivande au pair familj är boende. England.
Knappa halvtimmen utanför det spännande London ligger den lilla platsen Codicote. Där bor Malin, Tim och deras son Thomas. Där ska jag stanna i ett år för att ta hand om den då ett åriga Thomas. Har träffat Malin och Thomas två gånger, och den ungen charmade mig så fort jag såg honom. Klarblåa ögon och världens gulligaste leende. Jag föll pladask.

För tillfället går jag runt och är nojjig och nervös inför den stundande resan.
Kommer dom verkligen bli nöjda med mig?