Idag var jag tvungen att göra en hemsk sak. Löneförhandla. Detta skedde via facebook chatten.

Jag kände mig som en hemsk människa som gapade efter mer, och jag kände mig ännu värre när samtalet tog slut. Elak, girig och bortskämd var bara tre av de sakerna jag kände mig som när vi sade hejdå till varandra. Pappa satt däremot bakom mig och pushade att jag inte skulle fega ur. Jag tog mig för ansiktet och ville gömma mig bakom datorn varenda gång jag klickade på enter och skickade iväg ett meddelande.
Jag frågade nämligen efter £15 mer i veckan än det Malin erbjöd, och samtalet slutade med att hon skulle prata med Tim.

Jisses, nu kommer dom inte vilja ha mig längre. Nu är jag dödsdömd och dom kommer att se mig som en bortskämd struts i ett helt år.

Den här bloggen blir en ny blogg. En fräsch blogg. En blogg som inte kommer vara som min tidigare blogg. För här kommer jag att vara nischad. Nischad till au pair livet.

Vecka 32 kommer jag, lilla fröken Catrine Andersson att bege mig till landet långt, långt där borta. Landet där Shakespeare skrev sina mästerverk, landet där de äter Fish 'n Chips, landet där min blivande au pair familj är boende. England.
Knappa halvtimmen utanför det spännande London ligger den lilla platsen Codicote. Där bor Malin, Tim och deras son Thomas. Där ska jag stanna i ett år för att ta hand om den då ett åriga Thomas. Har träffat Malin och Thomas två gånger, och den ungen charmade mig så fort jag såg honom. Klarblåa ögon och världens gulligaste leende. Jag föll pladask.

För tillfället går jag runt och är nojjig och nervös inför den stundande resan.
Kommer dom verkligen bli nöjda med mig?